Anser mig nog vara en rätt vanlig tjej i en mellanstor stad i mitten av Sverige, som så många andra har jag hunnit med att få två underbara barn och även en separation lagom till 30 års dagen knackade på dörren.

Ett sorgligt faktum och något oense kvarstod bara att gå skilda vägar, kärleken hade helt enkelt tagit slut och nog hade vi endå kämpat på i motvind ett bra tag, kanske lite för länge.

10 år i tvåsamhet och där stod man helt ensam och undrade om man gjort rätt.

Det fanns ingen ny i mitt liv som var påväg att fånga upp mig eller jo egentligen hade han nog funnits där vid min sida ett bra tag men de tog mig ganska lång tid att inse att det var nog endå han "vän som" hjälpt mig att ta steget.

Och när jag helt plötslig stod där utan krav o förpliktelser då blev våran vänskap så mycket mer än bara vänskap.
Omöjligt att stoppa det kändes så rätt men samtidigt var de så fel. Han hade ju sambo o barn och inga som helst planer på att lämna henne. Och ja tyckte nog egentligen att de va en spännande grej från början, men de blev så snabbt så mycket mer.

Han ser mig, han lyssnar, han stöttar och har nog aldrig vart med någon som känns mer rätt än han även om jag inte skulle vilja kalla mig kär.

Men vem kunde ana att de skulle pågå fortfarande 1 1/2 år senare?

Och det ska gudarana veta att vi verkligen försökt sluta träffas men vi dras tillbaka om och om igen. Och egentligen anser jag inte att jag gör något fel.

Men det är ju mer än man kan säga om honom, men deras förhållande är så dåligt han är för feg för att lämna det han har trots att det sedan flera år tillbaka saknas både känslor, närhet och någon som helst fysisk kontakt i deras förhållande.

Men det är klart att de nästan knäcker mig vissa dagar...